Jag har alltid trott mig veta hur jag vill leva mitt liv. En ganska förbestämd plan som jag egentligen inte ens vet hur jag skapade från första början. Den bara växte till av sig själv, och jag nöjde mig med tanken helt enkelt.


En tisdagmorgon för snart precis ett år sedan, vaknade jag upp och mötte den varma höstsolen genom fönstret, som reflekterades i den stora spegeln och fyllde hela rummet med ett glittrande gyllengult ljus. Och plötsligt när jag låg där, så slog det mig. Jag visste ingenting längre. Inget var längre förbestämt, och inget var längre självklart. Inget var längre vad det brukade vara. En tom, skrämmande men ändå så förbannat lättande och befriande känsla, som tog exakt 43 långa minuter att smälta och låta sjunka in.


Det var då jag bestämde mig för att det är okej att inte veta. Det är okej att leva i nuet och följa sin egen magkänsla framför den där mentalt nerkluddade strukturerade livplanen som ständigt ligger och trycker i bakhuvudet och påminner en om när man är påväg åt fel håll. Fel håll i den förbestämda planen - men kanske helt rätt håll för stunden. Det kvittar vilken väg, vilken buss och hur många hållplatser du tvingas stanna på innan du når slutstationen - så länge du når ditt mål. Och mitt mål är att vara lycklig. Enkelt lycklig. Klysché? Eller bara ett sundare sätt att leva efter.


Kanske jag om 5 år sitter på en strand framför lägerelden i ett exotiskt land, med en mängd nya människor. Dricker ljummen billig öl, lyssnar till gitarrspel och låter mig omsvepas av vågors brus och varma vindar.


Kanske jag lever vilda dagar i paris eller milano, äter lyxiga luncher, dricker vin och spenderar multum i oändligt stora varuhus med den ena märkesbutiken efter den andra. Eller bara går där och drömmer, om att plånboken räckte till.


Kanske jag om 5 år har flyttat till en större stad, full av liv. Ljumma sommarkvällar längst strandpromenaden. Dans på stans krogar i alldeles för höga klackar. Fartfyllda nätter som övergår till tidig morgon. Proppfulla uteserveringar med livsglada människor, god mat, alkohol i överdos och en lukt i kombination av billig parfym och inrökt böckling. Kullerstensgator med sockersöta gårdsbutiker och parker fulla av människor i sommargräset, omringade av körsbärsblom och surrande bin.


Kanske jag tillbringar mina dagar med att göra det jag älskar mest - att fånga alla dessa underbara stunder på bild, och göra sekunder till evighet. Eller kanske jag jobbar extra i en av dessa gårdsbutiker och nästa dag står i kassan på ica.


Kanske jag bor tätt ihop med en rumskamrat i en trång liten lägenhet i utkanten av stan. På tok för liten för oss båda, men fylld med så mycket kärlek och värme att inget annat boende vore nog. Eller kanske jag om kvällarna sitter på fönsterbrädet till den gamla, stora våningen med högt i tak och stora vita dubbeldörrar, med ett vinglas i handen och tittar ut över staden och dess ljus. Lyssnar på siréner och tutande bilar som far förbi i natten, till helt egna mål. Där garderoben är lika stor som sovrummet, och stillheten förlamar.


Kanske är jag ensam. Kanske har jag gett mitt hjärta till en alldeles för hårig hund som heter Lova. Kanske är jag fullt tillfreds med kärlek från mina underbara vänner och familj. Eller kanske jag en dag om 5 år, vaknar upp än en gång av höstens varma solstrålar, som denna gång träffar käkbenet på han som får mitt hjärta att göra frivolter. Han vars ögon fyller hela mig med värme och han vars hjärtslag får mina att slå det dubbla. Han som får mig att känna att det är precis så jag vill vakna varje morgon - för resten av mitt liv.